MELINDA

Jag hade tänkt skriva ihop ett lite längre inlägg där jag berättar lite hur jag har det med ridningen och varför jag inte kommit så långt som jag vill..

Jag började rida när jag var 5 år gammal och det var nog mest för att mamma gjorde det. Jag har alltid varit ganska mesig av mig och hoppade aldrig det högsta hindret, jag litade inte på mig själv. Jag har tävlat upp till LB men det var för tre år sedan, jag hade viljan att klara det men det behövdes mer.

Jag har en hästintresserad mamma men som varken har tid,pengar eller intresse att köra mig på tävlingar eller träningar. Jag har ordnat det mesta själv, som när jag tränade för Sofie innan, jag fick själv rida ner till ridbanan men aldrig följde mamma med och ens kollade. Jag kan inte träna för någon på vintern för att jag kommer ingenstans, transporten är helt paj och mamma vägrar att köpa en ny åt mig. Jag har inte heller några ridkompisar, jag rider alltid själv, finns ingen att rida med, ingen som kan peppa mig.

Jag vet innerst inne att jag har gjort ett bra jobb med Risse men det känns lite som att jag gör allt utan att få visa det för någon, ingen ser ju det? Jag vill träna, jag vill tävla, jag vill förstärka mitt självförtroende men hur ska det gå när ingen kan hjälpa mig? Jag älskar attt rida, det är min passion men jag börjar tappa suget att inte kunna bli vad man vill bli.

Jag älskar min mamma väldigt mycket men ibland önskar jag att hon kunde se eller iaf förstå att ridning är mitt liv och att jag kommer behöva hennes stöd för att nå dit jag vill!

Det blev inte så långt inlägg men ändå, fick med nästan alla ord så det blev minde för er att läsa! Det låter kanske som att jag gnäller men jag behöver prata av mig ibland och detta är som det känns hos mig!

JAG VILL MEN KAN INTE!



jag älskar dig, vad skulle jag göra utan dig min lilla älskade häst!